Philobiblon sive de Amore Librorum

Ja, äntligen får ni lite modern musik

2007-01-12T20:13:00.000+02:00

Jag har en bekännelse: i dagarna har jag börjat lyssna på s.k. "modern" musik. En tid har jag nu känt ett trängande behov att få stampa takten till en av Sveriges många kulturklassiker, nämligen "Visa från Utanmyra", och råkade se att den skulle spelas i P2.

Jag har för det mesta sett mig som en obetvinglig riddare i bildningsfrågor, en riddare som aldrig vikt från den rätta och goda vägen. Min inre bild av s.k. "modern" musik har därför alltid varit höljd i hotande morrande moln av mörker, primitivitet och dekadens. Det blev ju inte heller bättre av att den gode Gösta Nystroem skrev en anmälning i av en viss amerikansk musikers ankomst till Sverige:

"Hr jazzkungen och människoätarättlingen Louis Armstrong visar sin slätrakade flodhästfysionomi. Flaxande med en helt vanlig mässingstrumpet och en jättestor vit näsduk klafsar han fram till tribunen, visar tänderna, snörvlar, upphäver ett av sina vilda negroafrikanska förfäders urtjut, då och då omväxlande med ett gravhest gorillevrål från urskogen. Att hans lungor hålla är förvånande, men fysiskt brås han nog både på förfäder och gorillor." (Göteborgs Handels- och Sjöfarts-Tidning 1933)

Man kan bli livrädd för mindre. Men nu har jag, tack vare en P2, och en först chockartad version av "Visa från Utanmyra" (spelad av den moderna jazzmusikern Jan Johansson) alltså stigit ut ur min garderob, och erkänner att modern musik faktiskt kan vara njutbar! Man kan bara i sina vildaste fantasier föreställa sig vad som kan bli nästa steg... Jag har en längre tid lockats av Marlene Dietrichs förföriska yttre. Kanske ska jag våga mig på henne?

View This Video on You Tube

2006-08-20T22:50:00.000+03:00

Efter månader av vånda och beklämning är jag nu redo att återuppta skrivandet av denna nätjournal. Det är faktiskt en specifik händelse som kan beskyllas för detta, nämligen den litteraturkanon som diskuteras i media. Dagens Berglin i SvD fick mig att skrocka högljutt och ogenerat, vilket inte skett på många år. Jag ämnar nedan författa en svensk litteraturkanon för den vetgiriga nätresenären, och som kan ses som mina minimikrav på ett allmänbildat medelmåttigt kreti. För en västerländsk duglig kanon hänvisas till Harold Blooms kanon.

Följande verk måste finnas med i en svensk litterär kanon:

1. Rökstenen
2. Sparlösastenen
3. Codex runicus
4. Edda Sæmundar
5. Heliga Birgittas uppenbarelser
6. Johannes Magnus - Historia de omnibus Gothorum Sveonumque regibus (Alla göta- och sveakonungars historia)
7. Olaus Magnus - Historia de gentibus septentrionalibus (Historien om de nordiska folken)
8. Johannes Bureus - Nymäre Wijsor
9. Lars Wivallius - Klage-Wijsa Öfwer Thenna torra och kalla Wååhr
10. Skogekär Bergbo - Venerid
11. Georg Stiernhielm - Musæ suethizantes, bl.a. Hercules
12. Lars "Lasse Lucidor" Johanson - Helicons blomster
13. Olof Rudbeck - Atland eller Manheim
14. Haquin Spegel - Guds Werk och Hwila
15. Johan Runius
16. Jacob Frese - Passionstankar
17. Olof von Dalin - Sagan om hästen
18. Eric Julius Biörner - Inledning till de yfverborne göters gamla häfder
19. Hedvig Charlotta Nordenflycht - Den Sörgande Turtur-Dufwan
20. Gustaf Fredrik Gyllenborg - satirer i Våra försök och Witterhetsarbeten
21. Emanuel Swedenborg - Om himlen och dess märkvärdighter, samt om helvetet och De cultu et amore Dei (Om Guds dyrkan och kärleken till Gud).
22. Carl von Linné - landskapsresorna
23. Thomas Thorild
24. Carl Michael Bellman - Fredmans epistlar, Fredmans sånger
25. Johan Henric Kellgren
26. Anna Maria Lenngren - Skaldeförsök

När vi nu närmar oss 1800-talet tar jag glatt chansen att skänka lungan luft och skall därtill spela säckpipa på balkongen. Jag återkommer med en fortsättning så fort jag lockat regnet i kvav. Hufvudstaden har nämligen drabbats av oväder i bibliska proportioner och jag inspekterade tidigare idag ett intressant hålrum på Odengatan. Jag skall så fort vädret tillåter, och mörkret fallit, bygga en mäktig fälla för Virtanen. Efter infångendet skall jag ställa ut honom i montern på Odenplans tunnelbaneperrong, iförd endast lök.

Jag har för övrigt placerat min nätjournal i Vasastan.

I nådens år 2006

2006-01-01T15:46:00.000+02:00

Efter en rysligt glad och uppsluppen tillställning i orientalisk tappning med inslag av kubanska cigarrer, Pol Roger och magdans mår jag idag som jag förtjänar. Gud allsmäktig ger och Gud allsmäktig tar.

I mitt nuvarande tillstånd vågar jag mig inte ut på stadens gator då jag är orolig att Aftonskökan eller Excessen publicerat tremeters Virtanenkloner över hela vår vackra hufvudstad. Jag står inte ut med tanken. Kvällsvard måste tyvärr inmundigas, men jag inväntar gladeligen skymningen för att slippa överraskningsmoment av ovan nämnda typ.

Ljuspunkter finns. I gårdagens DN lyser Knut Ahnlund åter. Hans fantastiska sågning i SvD av den fruktansvärda "författarinnan" och nobelpristagaren Elfriede Jelinek var underbar, och Ahnlund skriver nu i DN om Svenska akademiens urvattning och kulturpolitiska val av pristagare. Heja Knut!

För övrigt förbannar jag innerligt blötsnö och önskar Virtanen, min ärkefiende, pöbeldomptör tillika flatlustämjare en höftfraktur i slasket.

Jag hoppas att Sigfrid Siwertz kan trösta och rädda mig undan det värsta bakruset:

I denna tystnad ingen smärta ömmar,
och ingen längtan stinges i sin häl.
Som spindelnätens andelätta sömmar
min tanke rörs i sommarvindens spel.

De hvita molnen äro vakna drömmar
i himlens stora, blåa etersjäl,
som rikt i stilla timmar öfverströmmar
af ljusets lycka, strålande och hel.

Med slutna fönsterluckor husen blunda...
En anings tysta vingslag långt mig bär...
Jag glömmer ting, som voro förr och stunda,

och sväfvar bländad genom allt som är.
Kan väl fördunklas och bli annorlunda,
hvad likt en sanning solhvitt strålar här?

En rostig tisdag anno 2005

2005-12-20T21:58:00.000+02:00

Jag fick en förfrågan tidigare om jag hade tillgång till en så kallad "rss-feed", ett påfund som jag efter lite efterforskningar förstod var nyttigt i "bloggvärlden". Nåväl. Nu har jag lyckats skapa ett svar på den frågan: ja. Det finns nu en "rss-feed" som återfinns på följande adress: http://philobiblon.blogspot.com/atom.xml .

Över till ett annat spörsmål. Efter gårdagens fryntliga läsning av Svenska Dagbladet har jag funderat mäkta över hur ända in i det innersta helvetet Sverigedemokraterna lyckats få en procents väljarstöd, och Feministisk infiltration en halv (!). Detta ger ju en sammanvägd skrämmande idiotpopulation på hela 1,5%, dvs. 135638,52 personer (dock med reservationen att det är beräknat på hela den svenska populationen 31 oktober 2005). Sverigedemokraterna är upplysningsvis ett pöbelparti som faktiskt hade fått större aktning av mig om det rensat ut alla kretiner och vågat ge partiet en gammelnazistisk touch som motvikt till alla de patetiska nynazistiska alternativ av idag. Samma sak gäller den ohyggligt fittskränande Fi, som frustande och aggressivt biter med sina vaginala käftar mot allt förnuft och all reson. Fi borde snarast öppet deklarera sin urmarxistiska grund och med det också sluta kalla sig feminister; vad de är ute efter är bara en ny klassuppdelning av samhället, dvs. inget nytt under solen. Nationalism, rasism eller klasstänkande: det är till syvende och sist bara primitiva förenklingar av en förvirrande värld, snuttefiltar som man kan ta till när världen inte är som man vill att den ska vara. Det är i princip lika svårt att omvända en rabiat feminist, ett skinnhuvud och en taliban. Varför? Jo, för att de alla har tagit till sig en skyddande förenklad världsbild; inkorporerat övertygelsen med sin identitet - och därmed skapat monster som bara samlar bräkande ja-sägare runt sig. Att debattera, rustad med sunda, kärnfriska argument, fungerar icke, ty om man ifrågasätter dårens babbel ifrågasätter man dennes hela existens. Gång på gång kommer idioterna att sjösätta regalskeppet Vasa eftersom ingen vågar motsäga Kung Övertygelse.

Vad rår då på detta monster? Pisk? Korsfästelse? Lagar mot idioti? ... Jag tror svaret är ganska enkelt: en återgång till poesi, konst och litteratur. Jag menar alltså konst i dess sanna mening, inte de hafsiga och oplanerade "happenings" som det postmoderna projektet besudlar världen med. Konst som fragmentariskt och otekniskt bara uttrycker ett subjekts nycker för stunden skapar bara ett barns infantila kludd; måhända rörande och lite gulligt, men i längden oerhört banalt. Äkta konst ska uttrycka sanning i dess högsta bemärkelse: Gud om man så vill. Dagens konst urlakar sanningsbegreppet och frågan om "god" och "dålig" konst blir ointressant. Detta i sin tur gör att allt kan vara konst vilket i sin tur ger att inget är konst. Dagens relativistiska diktatur har talat.

Det är dags att gå tillbaka till källorna och hämta friskt vatten för att kunna gå vidare.

Vi är de drivande.
Skrida är tidens lott:
tag det som bisak blott
i det förblivande.

O, allt det ilande:
över går snart dess törst;
men av det vilande
invigs vi först.

Gossar, låt ej ert mod
ödas i fartens brus,
flygförsök, ödslig sfär.

Kring allt står vilan god:
mörkret och dagens ljus,
blomman och boken här.

-Rainer Maria Rilke

Renässans!

2005-12-11T00:17:00.000+02:00

Det är dags att återkomma på Internet. Det behövs en motkraft till dagens förråade och monstruöst nivellerade vardag. Den största anledningen till mitt temporära avbrott från den mörka samtidsmiljön har att göra med att jag skriver på ett verk som skall revolutionera världsanden. Mer om det om en stund; nu skall jag spy på nobelpriset i litteratur. Förra årets nobelpristagare var en katastrof, årets likaså. Politiska ställningstaganden av Svenska Akademien måste attackeras! Att Elfriede Jelinek fick förra årets nobelpris i litteratur beror enbart på att Horace Engdahls fru antagligen sexvägrade en längre period. Detta års nobelpris hör till 70-talet. Pinter borde ha fått priset för många år sedan. Idag bör en poet få priset, inte minst eftersom poesi är den högsta konstformen människan förmått framställa. Det är antagligen anledningen till att så få förmår läsa poesi. Nej, Adonis i all ära, den som bör få nobelpris är snarare Tranströmer.

Böcker, Blekinge och blaj

2005-08-28T19:25:00.000+03:00

Jag har äntligen fått min beställning: två böcker av Sigurd Agrell (1881-1937) (Hundra och en sonett (1906), Valda dikter (1931)) och Bertel Gripenbergs Rosenstaden (1907). Fasligt spännande. Sigurd Agrell är för övrigt en stor förebild för mig. Med sina runteorier, sin lyrik och excenticitet svingade han sig skickligt genom symbolismens djungel, upptäckte nya samband och besvärjade språket. En annan stor idol är Johannes Bureus (Johannes Thomae Agrivillensis Bureus) (1568-1652), Sveriges förste riksantikvarie, tillika fascinerande galenpanna. En mix mellan Itzhak Skenström (ur det populära och vulgära televisionsprogrammet Hipp Hipp!), Horace Engdahl och Emanuel Swedenborg.

I helgen har jag förresten besökt mina skaldebrödrar och systrar i Blekinge. Genom seanser och backantiska orgier nådde vi Trixland.

Köszönöm.

2005-08-20T12:05:00.000+03:00

Jag har precis blivit besökt av Bartok och hans vänner. Bartok är en stor man. Han arbetar med att sätta i lås i dörrar. Bartok tar med sig många kompisar när han ska fixa lås, därför kostar det mycket att anlita Bartok, och därför vågar ingen heller regara så mycket på det höga priset.

Jag dricker nu whisky och sjunger galdrar för att lugna ner mig.

Igår tog jag några glas av ett utsökt vin för att koppla av. När den fumliga känslan av varm slapp berusning nått nästippen vandrade jag ut på gatan för att helt sonika bli upplockad av två amerikanska bilar från 50-talet. Jag förärades framsätet och fick i min hand en sprakande komradio. I drygt två timmars tid utlevde jag min hemliga dröm: att på allvar under en längre tid kommunicera enbart genom tyska argt framvrålade glosor. Detta för att verifiera min tes om att tyska är det ultimata språket genom den sprakiga enkelriktade etern.

Idag är det tänkt att jag ska skriva vidare på en essä innan det är dags för mig att bege mig till Södermalm medelst lokaltrafik för att där inmundiga alkoholhaltiga drycker och en och annan liten kräfta.

Jag finner förresten den gamla tyska uppdelningen av de egentliga studenterna i filosofer, jurister, teologer och medicinare föredömlig. Något att gå tillbaka till i dagens förfallna universitetsvärld där numera till och med obildat patrask som ekonomer och teknologer (jag har till och med hört att det finns plats för manhaftiga, ovetenskapliga och ideologiproducerande emancipationskvinnor på universiteten!) anses välkomna. Jag har svårt att förstå varför vi ska bereda plats för en sådant praktiskt klientel i bildningens tempel. Nu är jag så upprörd vid tanken att jag biter i bordet. Således. Låtom oss sjunga ut den vackra gamla studentsången O alte Burschenherrlichkeit ihopknåpad av Eugen Höfling 1825. En sång som hyllar den fina tyska universitetsordningen.

O alte Burschenherrlichkeit!
wohin bist du verschwunden?
Nie kehrt du wieder, goldne Zeit,
so froh und ungebunden!
Vergebens spähe ich umher,
ich finde deine Spuhr nicht mehr.
O jerum, jerum, jerum,
o quae mutatio rerum!

Den Burschenhut bedeckt der Staub,
es sank der Flaus in Trümmer,
der Schläger ward des Rostes Raub,
erblichen ist sein Schimmer,
verklungen der Kommersgesang,
verhallt Rapier- und Sporenklang.
O jerum, jerum, jerum,
o quae mutatio rerum!

Wo sind sie, die von breiten Stein
nicht wankten und nicht wichen,
die ohne Spieß bei Scherz und Wein
den Herrn den Erde glichen?
Sie zogen mit gesenktem Blick
in das Philisterland zurück.
O jerum, jerum, jerum,
o quae mutatio rerum!

Da schreibt mit finsterm Amtgesicht
der eine Relationen,
der andre seufzt beim Untericht,
und der macht Rezentionen,
der schilt die sündge Seele aus
und der flickt ihr verfallnes Haus.
O jerum, jerum, jerum,
o quae mutatio rerum!

(Auf öder Strecke schraubt und spannt
das Fadenkreutz der eine,
der andre sufzt beim Blockverband,
und der fest Ziegelsteine;
der kocht aus Rüben Zuckersaft
und der aus Waffer Pferdekraft.
O jerum, jerum, jerum,
o quae mutatio rerum!)

Allein das rechte Burschenherz
kann nimmermehr erkalten;
im Ernste wird, wie hier im Scherz;
der rechte Sinn stets walten;
die alte Schale nur ist fern,
geblieben ist uns doch der Kern,
und den lasst fest uns halten,
und den lasst fest uns halten!

Drum, Freunde! reichet euch die Hand,
damit es sich erneue,
der alten Freundschaft heilges Band,
das alte Band der Treue.
Klingt an und hebt die Gläser hoch,
die alten Burschen leben noch,
noch lebt die alte Treue,
noch lebt die alte Treue.

2005-08-18T20:35:00.000+03:00

Jag har idag planerat att avsluta mina övningar i samurajernas ädla stridskonst för att istället övergå till att lära mig kalligrafi. Dessa båda konster har mer gemensamt än gemene man kanske anar. Nog om det. Jag låter er fantasi frestas av ämnenas inbördes salsa.

Idag var jag på väg upp för en reklampelare för att applicera en hitlermustasch på Virtanen när jag insåg hur pubertalt det var. Jag försökte därför tvinga en skolungdom att utföra gärningen, vilket misslyckades. Vad är det för fel på folk nu för tiden? De skriver s.k. "bloggar" (jag ryser vid blotta åsynen av ordvalet), läser Da Vinci-koden (det mest skrämmande är att det i princip enbart är det klientel som aldrig vanligtvis läser böcker som översköljer mig med tips om att läsa denna halvtaskigt ihoprafsade kioskdeckare) och skriver djuplodande sofistikerade filmanalyser av typen:

"Asså Viggo Mårtensen(Aragorn) är SÅÅÅ JÄÄÄÄÄÄÄVLA SNYGG =*!!! De går int å förklara hur snygg han e......Ede nån som håller me!?!?!?!?!?" (klippt från bio.nu).

För att avsluta dagen på ett lämpligt sätt tänker jag citera Arthur Schopenhauer:

"All tillfredsställelse eller vad man gemenligen kallar för lycka är egentligen och väsetligen alltid endast n e g a t i v t och ingalunda positivt. Det är ej en ursprunglig av sig själv till oss kommande lyckliggörelse, utan måste alltid vara tillfredsställelsen av en önskan. Ty önskan, d.v.s. brist är den föregående betingelsen till varje njutning. Med tillfredsställelsen upphör emellertid önskan och följaktligen njutningen. För den skull är tillfredsställelsen eller lyckliggörandet aldrig något annat än befriandet från en smärta, från ett behov: ty dit hör ej bara allt verkligt, uppenbart lidande, utan också alla önskningar, vilkas importunitet stör vår ro, ja till och med den dödande ledan som gör tillvaron till en börda för oss. - Nu är det emellertid svårt att uppnå och genomföra någonting: för alla förehavanden står det svårigheter och besvär utan ände i vägen, och hindren hopa sig för varje steg som tas. Och när allttill slut övervunnits och uppnåtts, så är det dock aldrig något annat vunnet än att man befriats från något lidande eller någon önskan, att man följaktligen endast befinner sig som före dess början."

Så kjamiz på er alla.

2005-08-16T07:30:00.000+03:00

Framtiden har mörknat avsevärt den senaste tiden, och jag kan faktiskt medge att det inte bara har med den ondskefulla Virtanen att göra. Han är oskyldig och helt utanför min jakt efter lycka och välmående. Mitt humör har med en sprödrostad macka att göra. Dessa diaboliska påfund har en tendens att alltid landa med smöret nedåt, och det gör mig vansinnig och fullkomligt okontrollerbar. Jag har precis ägnat en halvtimme åt att förbanna och med kraftfulla ord besvärja dessa illvilliga påfund. Mina kunskaper inom schamanism kommer väl till pass.

För att informera alla förväntansfullt nyfikna så fick jag beställa Bertel Gripenbergs diktsamling Rosenstaden (1907), Sigurd Agrells diktsamling Valda dikter 1901 - 1930 (1931) samt hans Hundra och en sonett (1907) för att lugna ner mig.

Igår tog jag för övrigt mig via lokaltrafikens underjordiska tåg till Södermalm för att frisera mig. En nära släkting äger nämligen både sax, utomordentligt feg katt och formgivarsinne, till det så sparar jag pengar som jag nu istället kan lägga på någon trevlig lektyr. Homeros' Iliaden och Odyséen, som jag haft som lektyr vid mina avträdesbesök, är slutläst. Jag tror att jag ska ge mig på James Joyce Odysseus. Blooms frikostiga toalettbesök i början av boken är god inspiration om man ska sitta och meditera på ringen ett tag.

I övrigt kan jag meddela att jag ICKE lugnat mig på punkten gällande vandaliseringen av stadsbibliotekets böcker. Denna motbjudande manhaftiga emanciperade blåstrumpa skall brinna i helvetet. Nu får jag användning av mina djupa kunskaper i exorcism.

Jag utdriver dig, ytterst onda ande, alla fientliga infall, alla våldnader, alla legioner, i Vår Herre Jesu Kristi namn; bli utrotad och fly från denna Guds skapelse. Du befalls av Honom, som har bjudit dig att kastas ned från den högsta himlen till jordens djup. Du befalls av Honom, som råder över haven, vindarna och stormarna. Lyssna därför och frukta, Schyman, trons härskare, människosläktets fiende, dödens upphovsman, livets tillintetgörare, rättfärdighetens förgörare, det ondas rot, uselhetens anstiftare, människans förförare, nationers förrädare, avundens grundare, begärets stiftare, striders orsak, sorgers vållande. Jag besvär dig, du gamla orm, vid de levande och de dödas domare, vid din skapare, vid världens skapare, vid Honom som har makt att kasta dig i helvetet, att du från denne Guds tjänare, som återvänder till kyrkans famn, med din fruktan och din fasas plågor snabbt försvinner.

Denne Virtanen!

2005-08-15T23:09:00.000+03:00

Vem möter mig vid varje reklampelare i Stockholm om inte Virtanen! På väg till mitt arbete stöter jag på hans nuna, finurligt leende sitt onda leende, gång på gång på gång. Det kan inte vara en slump...

Aftonskökan Virtanen och bokskändning

2005-08-14T19:50:00.000+03:00

Jag höttar med näven och spottar och fräser. Jag råkade följa en länk som min goda bekant Emilie skickade. Denna länk slängde mig rakt ner i Aftonskökans dynghåla. Jag befann mig i fiendeland och min ärkefiende Fredrik Virtanen stirrade lömskt under lugg bakom ett skynke av populärkultur, iklädd en publikfriande skvallerpressad kostym. Ja, hans blogg är verkligen en blogg, i ordets rätta bemärkelse; dvs. något som för tankarna till den slemklump som kan fastna mellan tänderna vid en kräkning. Jag lovar er att denna nätjournal aldrig kommer att sjunka så lågt som att helt ogenerat stolt skriva att man t.ex. förnedrat sig genom att lismande tända cigaretter åt medlemmarna i The Ark. Virtanen skriver idag att "Jonna Sima verkar ha smittat sin jobbiga hosta till mig. Semester och allt. Just typiskt, va?". Ja Fredrik. Det är typiskt att försyndelser straffar sig. Om man har ett lössläppt leverne utan att skydda sig så blir man sjuk. Jag hoppas innerligt att det är miliartuberkulos, eller åtminstone svalggonorré, så att du lär dig.

I övrigt är jag infernaliskt förargad över att någon kladdat i Stadsbibliotekets exemplar av Huysmans' Mot strömmen. Det borde räknas som brott mot rikets säkerhet att helt fräckt sitta och förnumstigt kommentera i biblioteksböcker! Inte nog med att ett fegt anonymt hjon suttit och medvetet klottrat på allmän egendom, det är med högsta sannolikhet dessutom någon som inte förstått att boken är skriven för drygt 120 år sedan! Den irriterande bokskändningen är uppenbarligen gjord av någon nutida bitter kvinnosakskvinna. Jag kom till min förvåning på mig själv att rakt ut i luften helt bryskt utropa Karlstadsbiskopen Eklunds gamla ord (gällande Selma Lagerlöf) om att sätta trynlås på kärringen! I vanliga fall brukar jag ha tillräcklig självkontroll, men denna afton hade på grund av Virtanens tidigare uppstötning på min datorskärm redan fördunklats.

Huysmans' ord om Des Esseintes på sidan 460 var skändade medelst understrykning som följer: "Han avlöjade samhället, sådant det är, vidhöll att kvinnans dumhet är medfödd, visade vägen, bevarade en från att bli desillusionerad genom att uppmana en att i görligaste mån behärska sina förhoppningar, att helst över huvud taget inte hysa några, om man vet sig ha kraft till något sådant, och att slutligen skatta sig lycklig, om inte vid de mest oväntade tillfällen hemska tegelpannor ramla ned i huvudet på en." och flankeras i marginalen av anteckningen "Och befäster därmed sin egen".

Café Edenborg

2005-08-14T15:38:00.000+03:00

Nyss hemkommen från loppmarknaden på Hötorget, där jag inhandlade Bertil Malmbergs diktsamling Orfika (1923), Sven Stolpes essäsamling Vadstena (1949), Folke Isakssons diktsamling Teckenspråk (1959), Artur Lundkvists essäsamling Segling mot stjärnorna (1987) samt Erik Hörnströms Pär Lagerkvist. Från den röda tiden till det eviga leendet (1946) ska jag strax påbörja eget skrivande. Det är en tysk poet i centrum.

Jag diskuterade för övrigt meningen med s.k. "underhållning" med en gammal vän vid ett besök på Café Edenborg. Denne vän har smittats av den vanligt förekommande samtidssjukdomen som gör att han finner kunskap och vitterhet förlegad. Som slav i tiden propagerar han den eviga samtidslögnen att vi människor måste följa med tiden, släppa taget, följa med "utvecklingen". Utvecklingen! Retarderingen, snarare! Som att jag med egen vilja skulle låta mig sugas ner i försumpningens och lättjans malström: aldrig! Dagens samhälle höjer friktionslösheten och köttet till skyarna, och ingen vågar höja rösten för att vi måste förädla det mänskliga i oss, det andliga: att försöka sträva efter "sanningen". Utan att se mig som särkilt katolsk, eller för den delen kristen eller frälst, vill jag citera Benedictus XVI:

"Relativismen, att låta sig dras hit och dit av olika läror och vindar, uppfattas som den enda möjliga inställningen i vår tid. Det håller på att uppstå en relativismens diktatur, som inte längre erkänner något definitivt och vars enda mått är jaget och dess nycker."

Så sant så. Upp till kamp mot relativismens diktatur! Låt mitt hjärnmögel sprida sina sporer över världen.

Litteraturtips!

2005-08-14T01:44:00.000+03:00

Jag läste precis på Wikipedia att Sigfrid Siewertz Jonas och draken från 1928 återutgavs av Timbro under PJ Anders Linders ledning 1998. Linder menar i förordet att "Jonas och draken är idéförfattaren Siwertz centrala verk" och att bokens skildring av mediesamhället har stor aktualitet även idag: "utbrändheten, ekorrhjulet, kravet att leva i flödet, att hålla sig à jour med tusen och en sak och att ständigt prestera".

Ytterst intressant. Jag har roat mig med att undersöka modernitetsbegreppet, och det måste sägas att vi lever i en spännande tid just nu. En djupare analys av vad jag menar kommer senare.

Böcker

2005-08-14T01:00:00.000+03:00

Jag har förfärdigat en lista över de böcker jag planerar att inhandla den närmsta tiden. Detta efter att jag uppmärksammat att andra s.k. "bloggare" gärna blottar sina önskelistor över DVD-skivor och annat populärkulturellt underhållningskrafs. Jag publicerar listan nedan så att fler bibliofiler kan tipsa mig om de skulle stöta på dem under sina antikvariatvandringar.

Agrell, Sigurd, Hundra och en sonett (1906)
Agrell, Sigurd, Lapptrummor och runmagi: tvenne kapitel ur trolldomsväsendets historia (1905)
Agrell, Sigurd, Runornas talmystik och dess antika förebild (1927)
Agrell, Sigurd, Senantik mysteriereligion och nordisk runmagi: en inledning i den nutida runologiens grundproblem (1931)
Beckman, Natanael, Den svenska versläran (1946)
Edfeld, Johannes, Profiler och episoder (1973)
Ekelund, Vilhelm, Essayer och meditationer (1978)
Lundkvist, Artur, Glöd (1928)

Det hade varit fantastiskt om jag skulle kunna hitta Eric Hermelins översättning av Djalalu'd-Din Rumis texter... Antikvariaten tar hutlösa priser, men jag skall lyckas! Mina lyckosamma skattjakter på Myrornas och andra loppisar har bl.a. resulterat i Ola Hanssons Efterlämnade skrifter i fem veckra skinnband för bara någon hundralapp. Uggleupplagan av Nordisk familjebok (38 band), ett måste i varje åtminstone halvbildat hem, införskaffade jag för 50 riksdaler.

Att vishetens skatt förnämligast ligger i böckerna

2005-08-13T16:15:00.000+03:00

Jag, Antonius Magliabechius, vitterhetens riddare, låter härmed Richard de Bury (1287-1345) sätta ribban för detta mitt första bidrag till dagens bloggsjuka värld:

"Vishetens och kunskapens eftersträfvansvärda skatt, som alla människor af naturlig instinkt eftertrakta, öfvergår oändligt all världens rikedom. I förhållande till den äro ädla stenar utan värde, i jämförelse med den är silfver lera och det rena guldet sandstoft, i dess glans förmörkas sol och måne, mot dess underbara sötma kännas honung och manna bittra. O dyrbara vishet, som ej försvinner med tiden, evigt blomstrande kraft, som aflägsnar allt orent från den, som äger den! O himmelska gåfva af Guds frikostighet, som stiger ned från stjärnornas Fader för att lyfta den tänkande själen upp till himmelen. Du är förnuftets himmelska näring; de som äta dig, skola hungra efter mer; de som dricka dig, skola törsta efter mer; du är harmonien, som bringar glädje åt den trötta anden; den som hör dig, skall ingalunda oroas. Du är sedernas väktare och regel; den som handlar i enlighet med dig, skall icke synda. Genom dig regera konungarna och skipa lagstiftarna rätt. De som utan dig skulle smidt om sina spjut till trädgårdsknifvar och plogbillar eller rent af med den förlorade sonen skulle vakta svin, bortlägga genom dig sin medfödda råhet, rensa sina tankar och sitt språk, rycka upp lastens törnen med rötterna och uppnå ärans höjder och blifva fäderneslandets fäder och furstars följeslagare. Hvar månne ligger du dold, utvalda skatt? Hvar skola de törstande andarna finna dig?
I böckerna har du tvifvelsutan slagit upp din tälthydda, där den Högste, ljusets ljus, lifvets bok, gifvit dig plats. Där mottager dig hvar och en som frågar efter dig, där finner dig den som söker dig och för dem som klappa påträngande varder desto snarare upplåtet. I dem breda cherubim ut sina vingar, för att den studerandes förnuft må stiga mot höjden och kasta sina blickar från pol till pol, från solens uppgång och nedgång, från nordan och sunnan. I dem innehålles och dyrkas begreppsmässigt den obegriplige själf, Gud den allrahögste; i dem uppenbarar sig de himmelska, jordiska och underjordiska tingens natur; i dem skipas den rätt, efter hvilken hvarje stat styres; i dem äro den himmelska hierarkiens rangklasser kännetecknade och demonernas välden beskrifna, hvilka hvarken öfverträffas af Platos idéer eller funnos inbegripna i Cratos lära. I böckerna finner jag de döda likasom lefvande; i böckerna förutser jag det kommande; i böckerna framläggas krigets bragder; ur böckerna framgå fredens lagar. Allting förgår och tvinar bort med tiden; Saturnus upphör icke att uppsluka dem, som han föder. Glömska skulle hölja all världens ära, om icke Gud gifvit de dödliga ett botemedel i böckerna. Alexander, världens underkufvare, Julius, Roms och världens inkräktare, som, själf den främste till vett och vapen, i en person lade beslag på makten, den trogne Fabricius och den stränge Cato skulle i dag vara glömda, om de ej haft understöd af böckerna. Fästen jämnas med marken, städer förstöras, triumfbågar smulas i grus, och hvarken Påfve eller Konung skall kunna finna något, som lättare än böckerna förlänar evighetens privilegium. En bok, en gång skrifven, skänker sin författare till gengäld, att han, så länge boken finnes till, icke kan förgås, utan förblir athanatos (odödlig), såsom Ptolemaeus vittnar i prologen till Almagest: den har icke dött, som gifvit kunskapen lif.
Hvem kan därför förmedelst någonting af annat slag bestämma värdet på böckernas obegränsade skatt, ur hvilken den lärde författaren hämtar nytt och gammalt? Sanningen, som öfverträffar allting, som öfvergår konung, vin och kvinnor, hvars hedrande framför vänner är en helig plikt, som är en väg utan afvägar och ett lif utan gräns, som den helige Boethius tillade en trefaldig tillvaro, i tanke, tal och skrift, synes till den största båtnad dväljas i böckerna och där sätta rikaste frukt. Ty talets kraft förgår med ljudet, och den sanning, som ligger dold i tanken, är en undangömd visdom och osynlig skatt, men den sanning, som framlyser i böckerna, längtar att uppenbara sig för hvarje läraktigt sinne. Den erbjuder sig för synen, då den läses, för hörseln, då den höres, vidare på visst sätt äfven för känseln, då den låter sig afskrifvas, inbindas, korrigeras och konserveras. Tankens instängda sanning är uppenbarligen icke behaglig, äfven om den tillhör en ädel själ, enär den saknar sällskap, och hvarken syn eller hörsel dömer om den. Talets sanning är tillgänlig endast för hörseln och undgår synen, som visar oss flera skiljaktigheter mellan tingen, och, anknuten som den är till den omärkligaste rörelse, börjar och upphör den så att säga på en gång. Bokens skrifna sanning däremot är icke öfvergående, utan beständig; den erbjuder sig öppet för blicken, och trängande genom ögonens öppna hvalv, förnimmelsens förrum och inbillningens sal går den in i förnuftets kammare och sträcker ut sig på minnets läger, där den aflar själens eviga sanning.
Till sist må öfvervägas, hvilken bekväm form af undervisning ligger i böckerna. Huru lätt tillgänglig, huru fördold! Huru tryggt blotta vi icke för böckerna utan skamkänsla den mänskliga okunnighetens armod! De äro läsare, som undervisa oss utan ris och färla, utan vreda ord, utan betalning i kläder eller penningar. När du nalkas dem, sofva de icke; när du spörjer och frågar, hålla de sig icke undan; de banna icke, om du tager miste; de skratta icke, om du är okunnig. O böcker, som allena ären frikostiga och fria! I gifven åt hvar och en, som beder, och frigifven alla, som nitiskt tjäna Eder. I huru många tusen bilder ären I icke anbefallda åt de lärde i den åt oss genom gudomlig inspiration skänkta Skriften! Ty I ären den djupaste vishets grufvor, till hvilka den vise sänder sin son att därur upphämta skatter, Ordspr. 2; I ären brunnar med lefvande vatten, hvilka fader Abraham först gräfvde och Isak rensade och hvilka filistéerna ansträngde sig att fylla, 1 Mos. 26. I ären sannerligen härliga ax, fyllda av korn, värda att gnuggas endast af apostoliska händer, för att därur må utgå ljuflig näring åt hungrande själar, Matt. 12. I ären gyllende krus, i hvilka manna förvaras, klippor, som flyta af honung, eller hellre honungskakor, jufver, öfverfyllda af lifvets mjölk, ständigt fyllda förrådskammare. I ären lifvets träd och paradisets fyrdelade flod, af hvilken människoanden näres och det torra förnuftet vattnas och öfvergjutes. I ären Noas ark och Jakobs stege och de rännor, genom hvilka deras afkomma blir brokig, som beskåda dem; I ären vittnesbördets stenar och de krukor, som dolde Gideons facklor, Davids väska, ur hvilken släta stenar framtagas att därmed slå Goliath till marken. I ären templets gyllene käril, den andliga krigsmaktens vapen, genom hvilka den Ondes spjut tillintetgöras, fruktbärande olivträd, En-Gedis vingårdar, fikonträd, som aldrig äro ofruktsamma, brinnande lampor att alltid hålla i händerna, ja, allt det bästa i Skriften kunna vi tillämpa på böckerna, om vi hade lust att tala bildligt."