Philobiblon sive de Amore Librorum

Detta är ingen "blogg". "Blogg" är ett monstruöst ord. Detta är en nätjournal. Denna nätjournal kommer från och med nu och framöver att medelst himmelskt klara och övertygande argument att kämpa för livets absoluta mening: bibliofili, litteraturhistoria och bildning. I dagens Sverige har ärkefienden brett ut sig i form av bildningsförakt, bibliofobi, pöbelvälde och kvällspress. Jag, Antonius Magliabechius II, vitterhetens riddare, välkomnar din omvändelse, nätresenär!

Min bilder
Namn:
Plats: Stockholm, Hufvudstaden, Sweden

Jag är en hårt arbetande renässansmänniska tillika litteratör.

Mina huvudsakliga intressen är dekadent och symbolistisk lyrik, sekelskifteslitteratur, schamanism och runologi. Jag också en hejare på korybantisk dans och rasbiologins historia.

"Alldeles som korybanterna, som aldrig dansa utan i besinningslöst tillstånd, så äro också de lyriska diktarna från sina sinnen, när de dikta sina sköna sånger; de måste komma in under harmoniens och rytmens makt och bli gripna av backantisk yra." - Platon (427-347 f.Kr.)

20 augusti 2005

Jag har precis blivit besökt av Bartok och hans vänner. Bartok är en stor man. Han arbetar med att sätta i lås i dörrar. Bartok tar med sig många kompisar när han ska fixa lås, därför kostar det mycket att anlita Bartok, och därför vågar ingen heller regara så mycket på det höga priset.

Jag dricker nu whisky och sjunger galdrar för att lugna ner mig.

Igår tog jag några glas av ett utsökt vin för att koppla av. När den fumliga känslan av varm slapp berusning nått nästippen vandrade jag ut på gatan för att helt sonika bli upplockad av två amerikanska bilar från 50-talet. Jag förärades framsätet och fick i min hand en sprakande komradio. I drygt två timmars tid utlevde jag min hemliga dröm: att på allvar under en längre tid kommunicera enbart genom tyska argt framvrålade glosor. Detta för att verifiera min tes om att tyska är det ultimata språket genom den sprakiga enkelriktade etern.

Idag är det tänkt att jag ska skriva vidare på en essä innan det är dags för mig att bege mig till Södermalm medelst lokaltrafik för att där inmundiga alkoholhaltiga drycker och en och annan liten kräfta.

Jag finner förresten den gamla tyska uppdelningen av de egentliga studenterna i filosofer, jurister, teologer och medicinare föredömlig. Något att gå tillbaka till i dagens förfallna universitetsvärld där numera till och med obildat patrask som ekonomer och teknologer (jag har till och med hört att det finns plats för manhaftiga, ovetenskapliga och ideologiproducerande emancipationskvinnor på universiteten!) anses välkomna. Jag har svårt att förstå varför vi ska bereda plats för en sådant praktiskt klientel i bildningens tempel. Nu är jag så upprörd vid tanken att jag biter i bordet. Således. Låtom oss sjunga ut den vackra gamla studentsången O alte Burschenherrlichkeit ihopknåpad av Eugen Höfling 1825. En sång som hyllar den fina tyska universitetsordningen.

O alte Burschenherrlichkeit!
wohin bist du verschwunden?
Nie kehrt du wieder, goldne Zeit,
so froh und ungebunden!
Vergebens spähe ich umher,
ich finde deine Spuhr nicht mehr.
O jerum, jerum, jerum,
o quae mutatio rerum!

Den Burschenhut bedeckt der Staub,
es sank der Flaus in Trümmer,
der Schläger ward des Rostes Raub,
erblichen ist sein Schimmer,
verklungen der Kommersgesang,
verhallt Rapier- und Sporenklang.
O jerum, jerum, jerum,
o quae mutatio rerum!

Wo sind sie, die von breiten Stein
nicht wankten und nicht wichen,
die ohne Spieß bei Scherz und Wein
den Herrn den Erde glichen?
Sie zogen mit gesenktem Blick
in das Philisterland zurück.
O jerum, jerum, jerum,
o quae mutatio rerum!

Da schreibt mit finsterm Amtgesicht
der eine Relationen,
der andre seufzt beim Untericht,
und der macht Rezentionen,
der schilt die sündge Seele aus
und der flickt ihr verfallnes Haus.
O jerum, jerum, jerum,
o quae mutatio rerum!

(Auf öder Strecke schraubt und spannt
das Fadenkreutz der eine,
der andre sufzt beim Blockverband,
und der fest Ziegelsteine;
der kocht aus Rüben Zuckersaft
und der aus Waffer Pferdekraft.
O jerum, jerum, jerum,
o quae mutatio rerum!)

Allein das rechte Burschenherz
kann nimmermehr erkalten;
im Ernste wird, wie hier im Scherz;
der rechte Sinn stets walten;
die alte Schale nur ist fern,
geblieben ist uns doch der Kern,
und den lasst fest uns halten,
und den lasst fest uns halten!

Drum, Freunde! reichet euch die Hand,
damit es sich erneue,
der alten Freundschaft heilges Band,
das alte Band der Treue.
Klingt an und hebt die Gläser hoch,
die alten Burschen leben noch,
noch lebt die alte Treue,
noch lebt die alte Treue.