Philobiblon sive de Amore Librorum

Detta är ingen "blogg". "Blogg" är ett monstruöst ord. Detta är en nätjournal. Denna nätjournal kommer från och med nu och framöver att medelst himmelskt klara och övertygande argument att kämpa för livets absoluta mening: bibliofili, litteraturhistoria och bildning. I dagens Sverige har ärkefienden brett ut sig i form av bildningsförakt, bibliofobi, pöbelvälde och kvällspress. Jag, Antonius Magliabechius II, vitterhetens riddare, välkomnar din omvändelse, nätresenär!

Min bilder
Namn:
Plats: Stockholm, Hufvudstaden, Sweden

Jag är en hårt arbetande renässansmänniska tillika litteratör.

Mina huvudsakliga intressen är dekadent och symbolistisk lyrik, sekelskifteslitteratur, schamanism och runologi. Jag också en hejare på korybantisk dans och rasbiologins historia.

"Alldeles som korybanterna, som aldrig dansa utan i besinningslöst tillstånd, så äro också de lyriska diktarna från sina sinnen, när de dikta sina sköna sånger; de måste komma in under harmoniens och rytmens makt och bli gripna av backantisk yra." - Platon (427-347 f.Kr.)

14 augusti 2005

Café Edenborg

Nyss hemkommen från loppmarknaden på Hötorget, där jag inhandlade Bertil Malmbergs diktsamling Orfika (1923), Sven Stolpes essäsamling Vadstena (1949), Folke Isakssons diktsamling Teckenspråk (1959), Artur Lundkvists essäsamling Segling mot stjärnorna (1987) samt Erik Hörnströms Pär Lagerkvist. Från den röda tiden till det eviga leendet (1946) ska jag strax påbörja eget skrivande. Det är en tysk poet i centrum.

Jag diskuterade för övrigt meningen med s.k. "underhållning" med en gammal vän vid ett besök på Café Edenborg. Denne vän har smittats av den vanligt förekommande samtidssjukdomen som gör att han finner kunskap och vitterhet förlegad. Som slav i tiden propagerar han den eviga samtidslögnen att vi människor måste följa med tiden, släppa taget, följa med "utvecklingen". Utvecklingen! Retarderingen, snarare! Som att jag med egen vilja skulle låta mig sugas ner i försumpningens och lättjans malström: aldrig! Dagens samhälle höjer friktionslösheten och köttet till skyarna, och ingen vågar höja rösten för att vi måste förädla det mänskliga i oss, det andliga: att försöka sträva efter "sanningen". Utan att se mig som särkilt katolsk, eller för den delen kristen eller frälst, vill jag citera Benedictus XVI:

"Relativismen, att låta sig dras hit och dit av olika läror och vindar, uppfattas som den enda möjliga inställningen i vår tid. Det håller på att uppstå en relativismens diktatur, som inte längre erkänner något definitivt och vars enda mått är jaget och dess nycker."

Så sant så. Upp till kamp mot relativismens diktatur! Låt mitt hjärnmögel sprida sina sporer över världen.