Philobiblon sive de Amore Librorum

Detta är ingen "blogg". "Blogg" är ett monstruöst ord. Detta är en nätjournal. Denna nätjournal kommer från och med nu och framöver att medelst himmelskt klara och övertygande argument att kämpa för livets absoluta mening: bibliofili, litteraturhistoria och bildning. I dagens Sverige har ärkefienden brett ut sig i form av bildningsförakt, bibliofobi, pöbelvälde och kvällspress. Jag, Antonius Magliabechius II, vitterhetens riddare, välkomnar din omvändelse, nätresenär!

Min bilder
Namn:
Plats: Stockholm, Hufvudstaden, Sweden

Jag är en hårt arbetande renässansmänniska tillika litteratör.

Mina huvudsakliga intressen är dekadent och symbolistisk lyrik, sekelskifteslitteratur, schamanism och runologi. Jag också en hejare på korybantisk dans och rasbiologins historia.

"Alldeles som korybanterna, som aldrig dansa utan i besinningslöst tillstånd, så äro också de lyriska diktarna från sina sinnen, när de dikta sina sköna sånger; de måste komma in under harmoniens och rytmens makt och bli gripna av backantisk yra." - Platon (427-347 f.Kr.)

12 januari 2007

Ja, äntligen får ni lite modern musik

Jag har en bekännelse: i dagarna har jag börjat lyssna på s.k. "modern" musik. En tid har jag nu känt ett trängande behov att få stampa takten till en av Sveriges många kulturklassiker, nämligen "Visa från Utanmyra", och råkade se att den skulle spelas i P2.

Jag har för det mesta sett mig som en obetvinglig riddare i bildningsfrågor, en riddare som aldrig vikt från den rätta och goda vägen. Min inre bild av s.k. "modern" musik har därför alltid varit höljd i hotande morrande moln av mörker, primitivitet och dekadens. Det blev ju inte heller bättre av att den gode Gösta Nystroem skrev en anmälning i av en viss amerikansk musikers ankomst till Sverige:

"Hr jazzkungen och människoätarättlingen Louis Armstrong visar sin slätrakade flodhästfysionomi. Flaxande med en helt vanlig mässingstrumpet och en jättestor vit näsduk klafsar han fram till tribunen, visar tänderna, snörvlar, upphäver ett av sina vilda negroafrikanska förfäders urtjut, då och då omväxlande med ett gravhest gorillevrål från urskogen. Att hans lungor hålla är förvånande, men fysiskt brås han nog både på förfäder och gorillor." (Göteborgs Handels- och Sjöfarts-Tidning 1933)

Man kan bli livrädd för mindre. Men nu har jag, tack vare en P2, och en först chockartad version av "Visa från Utanmyra" (spelad av den moderna jazzmusikern Jan Johansson) alltså stigit ut ur min garderob, och erkänner att modern musik faktiskt kan vara njutbar! Man kan bara i sina vildaste fantasier föreställa sig vad som kan bli nästa steg... Jag har en längre tid lockats av Marlene Dietrichs förföriska yttre. Kanske ska jag våga mig på henne?

20 augusti 2006

Efter månader av vånda och beklämning är jag nu redo att återuppta skrivandet av denna nätjournal. Det är faktiskt en specifik händelse som kan beskyllas för detta, nämligen den litteraturkanon som diskuteras i media. Dagens Berglin i SvD fick mig att skrocka högljutt och ogenerat, vilket inte skett på många år. Jag ämnar nedan författa en svensk litteraturkanon för den vetgiriga nätresenären, och som kan ses som mina minimikrav på ett allmänbildat medelmåttigt kreti. För en västerländsk duglig kanon hänvisas till Harold Blooms kanon.

Följande verk måste finnas med i en svensk litterär kanon:

1. Rökstenen
2. Sparlösastenen
3. Codex runicus
4. Edda Sæmundar
5. Heliga Birgittas uppenbarelser
6. Johannes Magnus - Historia de omnibus Gothorum Sveonumque regibus (Alla göta- och sveakonungars historia)
7. Olaus Magnus - Historia de gentibus septentrionalibus (Historien om de nordiska folken)
8. Johannes Bureus - Nymäre Wijsor
9. Lars Wivallius - Klage-Wijsa Öfwer Thenna torra och kalla Wååhr
10. Skogekär Bergbo - Venerid
11. Georg Stiernhielm - Musæ suethizantes, bl.a. Hercules
12. Lars "Lasse Lucidor" Johanson - Helicons blomster
13. Olof Rudbeck - Atland eller Manheim
14. Haquin Spegel - Guds Werk och Hwila
15. Johan Runius
16. Jacob Frese - Passionstankar
17. Olof von Dalin - Sagan om hästen
18. Eric Julius Biörner - Inledning till de yfverborne göters gamla häfder
19. Hedvig Charlotta Nordenflycht - Den Sörgande Turtur-Dufwan
20. Gustaf Fredrik Gyllenborg - satirer i Våra försök och Witterhetsarbeten
21. Emanuel Swedenborg - Om himlen och dess märkvärdighter, samt om helvetet och De cultu et amore Dei (Om Guds dyrkan och kärleken till Gud).
22. Carl von Linné - landskapsresorna
23. Thomas Thorild
24. Carl Michael Bellman - Fredmans epistlar, Fredmans sånger
25. Johan Henric Kellgren
26. Anna Maria Lenngren - Skaldeförsök

När vi nu närmar oss 1800-talet tar jag glatt chansen att skänka lungan luft och skall därtill spela säckpipa på balkongen. Jag återkommer med en fortsättning så fort jag lockat regnet i kvav. Hufvudstaden har nämligen drabbats av oväder i bibliska proportioner och jag inspekterade tidigare idag ett intressant hålrum på Odengatan. Jag skall så fort vädret tillåter, och mörkret fallit, bygga en mäktig fälla för Virtanen. Efter infångendet skall jag ställa ut honom i montern på Odenplans tunnelbaneperrong, iförd endast lök.

Jag har för övrigt placerat min nätjournal i Vasastan.

01 januari 2006

I nådens år 2006

Efter en rysligt glad och uppsluppen tillställning i orientalisk tappning med inslag av kubanska cigarrer, Pol Roger och magdans mår jag idag som jag förtjänar. Gud allsmäktig ger och Gud allsmäktig tar.

I mitt nuvarande tillstånd vågar jag mig inte ut på stadens gator då jag är orolig att Aftonskökan eller Excessen publicerat tremeters Virtanenkloner över hela vår vackra hufvudstad. Jag står inte ut med tanken. Kvällsvard måste tyvärr inmundigas, men jag inväntar gladeligen skymningen för att slippa överraskningsmoment av ovan nämnda typ.

Ljuspunkter finns. I gårdagens DN lyser Knut Ahnlund åter. Hans fantastiska sågning i SvD av den fruktansvärda "författarinnan" och nobelpristagaren Elfriede Jelinek var underbar, och Ahnlund skriver nu i DN om Svenska akademiens urvattning och kulturpolitiska val av pristagare. Heja Knut!

För övrigt förbannar jag innerligt blötsnö och önskar Virtanen, min ärkefiende, pöbeldomptör tillika flatlustämjare en höftfraktur i slasket.

Jag hoppas att Sigfrid Siwertz kan trösta och rädda mig undan det värsta bakruset:

I denna tystnad ingen smärta ömmar,
och ingen längtan stinges i sin häl.
Som spindelnätens andelätta sömmar
min tanke rörs i sommarvindens spel.

De hvita molnen äro vakna drömmar
i himlens stora, blåa etersjäl,
som rikt i stilla timmar öfverströmmar
af ljusets lycka, strålande och hel.

Med slutna fönsterluckor husen blunda...
En anings tysta vingslag långt mig bär...
Jag glömmer ting, som voro förr och stunda,

och sväfvar bländad genom allt som är.
Kan väl fördunklas och bli annorlunda,
hvad likt en sanning solhvitt strålar här?

20 december 2005

En rostig tisdag anno 2005

Jag fick en förfrågan tidigare om jag hade tillgång till en så kallad "rss-feed", ett påfund som jag efter lite efterforskningar förstod var nyttigt i "bloggvärlden". Nåväl. Nu har jag lyckats skapa ett svar på den frågan: ja. Det finns nu en "rss-feed" som återfinns på följande adress: http://philobiblon.blogspot.com/atom.xml .

Över till ett annat spörsmål. Efter gårdagens fryntliga läsning av Svenska Dagbladet har jag funderat mäkta över hur ända in i det innersta helvetet Sverigedemokraterna lyckats få en procents väljarstöd, och Feministisk infiltration en halv (!). Detta ger ju en sammanvägd skrämmande idiotpopulation på hela 1,5%, dvs. 135638,52 personer (dock med reservationen att det är beräknat på hela den svenska populationen 31 oktober 2005). Sverigedemokraterna är upplysningsvis ett pöbelparti som faktiskt hade fått större aktning av mig om det rensat ut alla kretiner och vågat ge partiet en gammelnazistisk touch som motvikt till alla de patetiska nynazistiska alternativ av idag. Samma sak gäller den ohyggligt fittskränande Fi, som frustande och aggressivt biter med sina vaginala käftar mot allt förnuft och all reson. Fi borde snarast öppet deklarera sin urmarxistiska grund och med det också sluta kalla sig feminister; vad de är ute efter är bara en ny klassuppdelning av samhället, dvs. inget nytt under solen. Nationalism, rasism eller klasstänkande: det är till syvende och sist bara primitiva förenklingar av en förvirrande värld, snuttefiltar som man kan ta till när världen inte är som man vill att den ska vara. Det är i princip lika svårt att omvända en rabiat feminist, ett skinnhuvud och en taliban. Varför? Jo, för att de alla har tagit till sig en skyddande förenklad världsbild; inkorporerat övertygelsen med sin identitet - och därmed skapat monster som bara samlar bräkande ja-sägare runt sig. Att debattera, rustad med sunda, kärnfriska argument, fungerar icke, ty om man ifrågasätter dårens babbel ifrågasätter man dennes hela existens. Gång på gång kommer idioterna att sjösätta regalskeppet Vasa eftersom ingen vågar motsäga Kung Övertygelse.

Vad rår då på detta monster? Pisk? Korsfästelse? Lagar mot idioti? ... Jag tror svaret är ganska enkelt: en återgång till poesi, konst och litteratur. Jag menar alltså konst i dess sanna mening, inte de hafsiga och oplanerade "happenings" som det postmoderna projektet besudlar världen med. Konst som fragmentariskt och otekniskt bara uttrycker ett subjekts nycker för stunden skapar bara ett barns infantila kludd; måhända rörande och lite gulligt, men i längden oerhört banalt. Äkta konst ska uttrycka sanning i dess högsta bemärkelse: Gud om man så vill. Dagens konst urlakar sanningsbegreppet och frågan om "god" och "dålig" konst blir ointressant. Detta i sin tur gör att allt kan vara konst vilket i sin tur ger att inget är konst. Dagens relativistiska diktatur har talat.

Det är dags att gå tillbaka till källorna och hämta friskt vatten för att kunna gå vidare.

Vi är de drivande.
Skrida är tidens lott:
tag det som bisak blott
i det förblivande.

O, allt det ilande:
över går snart dess törst;
men av det vilande
invigs vi först.

Gossar, låt ej ert mod
ödas i fartens brus,
flygförsök, ödslig sfär.

Kring allt står vilan god:
mörkret och dagens ljus,
blomman och boken här.

-Rainer Maria Rilke

11 december 2005

Renässans!

Det är dags att återkomma på Internet. Det behövs en motkraft till dagens förråade och monstruöst nivellerade vardag. Den största anledningen till mitt temporära avbrott från den mörka samtidsmiljön har att göra med att jag skriver på ett verk som skall revolutionera världsanden. Mer om det om en stund; nu skall jag spy på nobelpriset i litteratur. Förra årets nobelpristagare var en katastrof, årets likaså. Politiska ställningstaganden av Svenska Akademien måste attackeras! Att Elfriede Jelinek fick förra årets nobelpris i litteratur beror enbart på att Horace Engdahls fru antagligen sexvägrade en längre period. Detta års nobelpris hör till 70-talet. Pinter borde ha fått priset för många år sedan. Idag bör en poet få priset, inte minst eftersom poesi är den högsta konstformen människan förmått framställa. Det är antagligen anledningen till att så få förmår läsa poesi. Nej, Adonis i all ära, den som bör få nobelpris är snarare Tranströmer.

28 augusti 2005

Böcker, Blekinge och blaj

Jag har äntligen fått min beställning: två böcker av Sigurd Agrell (1881-1937) (Hundra och en sonett (1906), Valda dikter (1931)) och Bertel Gripenbergs Rosenstaden (1907). Fasligt spännande. Sigurd Agrell är för övrigt en stor förebild för mig. Med sina runteorier, sin lyrik och excenticitet svingade han sig skickligt genom symbolismens djungel, upptäckte nya samband och besvärjade språket. En annan stor idol är Johannes Bureus (Johannes Thomae Agrivillensis Bureus) (1568-1652), Sveriges förste riksantikvarie, tillika fascinerande galenpanna. En mix mellan Itzhak Skenström (ur det populära och vulgära televisionsprogrammet Hipp Hipp!), Horace Engdahl och Emanuel Swedenborg.

I helgen har jag förresten besökt mina skaldebrödrar och systrar i Blekinge. Genom seanser och backantiska orgier nådde vi Trixland.

Köszönöm.

20 augusti 2005

Jag har precis blivit besökt av Bartok och hans vänner. Bartok är en stor man. Han arbetar med att sätta i lås i dörrar. Bartok tar med sig många kompisar när han ska fixa lås, därför kostar det mycket att anlita Bartok, och därför vågar ingen heller regara så mycket på det höga priset.

Jag dricker nu whisky och sjunger galdrar för att lugna ner mig.

Igår tog jag några glas av ett utsökt vin för att koppla av. När den fumliga känslan av varm slapp berusning nått nästippen vandrade jag ut på gatan för att helt sonika bli upplockad av två amerikanska bilar från 50-talet. Jag förärades framsätet och fick i min hand en sprakande komradio. I drygt två timmars tid utlevde jag min hemliga dröm: att på allvar under en längre tid kommunicera enbart genom tyska argt framvrålade glosor. Detta för att verifiera min tes om att tyska är det ultimata språket genom den sprakiga enkelriktade etern.

Idag är det tänkt att jag ska skriva vidare på en essä innan det är dags för mig att bege mig till Södermalm medelst lokaltrafik för att där inmundiga alkoholhaltiga drycker och en och annan liten kräfta.

Jag finner förresten den gamla tyska uppdelningen av de egentliga studenterna i filosofer, jurister, teologer och medicinare föredömlig. Något att gå tillbaka till i dagens förfallna universitetsvärld där numera till och med obildat patrask som ekonomer och teknologer (jag har till och med hört att det finns plats för manhaftiga, ovetenskapliga och ideologiproducerande emancipationskvinnor på universiteten!) anses välkomna. Jag har svårt att förstå varför vi ska bereda plats för en sådant praktiskt klientel i bildningens tempel. Nu är jag så upprörd vid tanken att jag biter i bordet. Således. Låtom oss sjunga ut den vackra gamla studentsången O alte Burschenherrlichkeit ihopknåpad av Eugen Höfling 1825. En sång som hyllar den fina tyska universitetsordningen.

O alte Burschenherrlichkeit!
wohin bist du verschwunden?
Nie kehrt du wieder, goldne Zeit,
so froh und ungebunden!
Vergebens spähe ich umher,
ich finde deine Spuhr nicht mehr.
O jerum, jerum, jerum,
o quae mutatio rerum!

Den Burschenhut bedeckt der Staub,
es sank der Flaus in Trümmer,
der Schläger ward des Rostes Raub,
erblichen ist sein Schimmer,
verklungen der Kommersgesang,
verhallt Rapier- und Sporenklang.
O jerum, jerum, jerum,
o quae mutatio rerum!

Wo sind sie, die von breiten Stein
nicht wankten und nicht wichen,
die ohne Spieß bei Scherz und Wein
den Herrn den Erde glichen?
Sie zogen mit gesenktem Blick
in das Philisterland zurück.
O jerum, jerum, jerum,
o quae mutatio rerum!

Da schreibt mit finsterm Amtgesicht
der eine Relationen,
der andre seufzt beim Untericht,
und der macht Rezentionen,
der schilt die sündge Seele aus
und der flickt ihr verfallnes Haus.
O jerum, jerum, jerum,
o quae mutatio rerum!

(Auf öder Strecke schraubt und spannt
das Fadenkreutz der eine,
der andre sufzt beim Blockverband,
und der fest Ziegelsteine;
der kocht aus Rüben Zuckersaft
und der aus Waffer Pferdekraft.
O jerum, jerum, jerum,
o quae mutatio rerum!)

Allein das rechte Burschenherz
kann nimmermehr erkalten;
im Ernste wird, wie hier im Scherz;
der rechte Sinn stets walten;
die alte Schale nur ist fern,
geblieben ist uns doch der Kern,
und den lasst fest uns halten,
und den lasst fest uns halten!

Drum, Freunde! reichet euch die Hand,
damit es sich erneue,
der alten Freundschaft heilges Band,
das alte Band der Treue.
Klingt an und hebt die Gläser hoch,
die alten Burschen leben noch,
noch lebt die alte Treue,
noch lebt die alte Treue.